mymaryvegania

Jag vet inte fall jag känner så stor lust att blogga längre, dels så går mycket tid åt till just bloggandet och fram för allt nu när jag har börjat skolan så hinner jag inte blogga lika mycket! Men vad tycker ni ska jag ha kvar bloggen och fortsätta blogga?? Men ni kan följa mig på Instagram där befinner jag mig ofta och där känner jag att jag får visa mina fotografier lite mera. Jag heter @marymy94 :-) om ni vill kolla in ;)
Förresten ni får ha en underbar helg! Många kramar från er Mary!


En liten bild från i somras från Vemdalen då vi vandrade bland berg och dalar :)

Ligger i min säng på Capio och försöker att sova men ännu har jag inte kunnat somna. Känns konstigt att vara tillbaka igen efter två veckor hemma. Men jag har haft en ganska trevlig dag i alla fall. Det har hänt en hel del idag. Fört var jag på Ullared på vägen hit med mamma och pappa, vi var och åt på Ullared och gick runt och kollade lite. Sen har det varit familjesamtal som jag alltid brukar vara nervös för. Sen inflyttning och träffa M och C som bor här i Villan också som är super söta och snälla. Kollat på Maria Wern som jag följer för det är sådan himla bra deckare! Jag har på mig en gosig stor pyjamas som är ny och hur skön som helst. Ligger just nu och är nervös inför morgondagen. Beror på många anledningar. Idag på familjesamtalet satt vi och planerade inför kommande veckor, ett schema hur resten av veckorna kommer se ut. Min tid här går ut den 5 juli. Så snart är det dags att ta eget ansvar själv. Det känns oerhört skönt att få vara mera hemma och känna på livet. Här har man varit instäng i en bubbla sen Augusti när det var sommar och vipps så är det vår nu. Känns som om tiden har stått still även fast jag har varit hemma under både julen och sportlovet.

A ja nu måste jag lägga ifrån mig mobilen annars kommer jag ju aldrig att somna.
God natt på er!
Eller ja god morgon ;)
<3

Jag ber om ursäkt för den dåliga uppdateringen. Men det verkar vara något fel på mobilbloggen. Men jag lovar snart kommer det bli bättre! Ni får ha en lugn och fin söndag! <3

Varför ska det aldrig bli bra. Den där tjejen som jag ser i spegeln varje dag stor som en svullen gris. Äcklig och ful!
Varför ser jag inte mig själv? Jag orkar inte med detta mer! Jag hatar dig din lille djävul!

Tack Gud för att min lillebror lever!
Tack Gud att han gick ifrån stutsmattan!
Tack Gud för att det inte kunnat blivit värre!

Jag älskar min familj av hela mitt hjärta ♥

Ibland känns livet tufft allt är som i ett mörker.
Att man kan plötsligt älska sig själv och hata en till döden.
Varför ska det vara så svårt att kämpa?
Vad vill jag? Vem är jag?
Tårarna bara fortsätter falla, när ingen ser och hör. På utsidan ler jag och verkar vara den där duktiga tjejen som är glad hela tiden men på insidan är jag ledsen och det ekar av röster i mig.

Jag vill vara fri.
Fri som en fågel.
Sväva över marken
se allt från ovan.
Inga hinder bara luft.
Små mjuka vita moln,
och himmel som ändrar färg.
Jag önskar att jag var där.
Att du tog mig dit, för alltid!

Ibland så tror man att allt är bra igen och att allt känns underbart som i en frihet, men plötslig faller allt i kras och hoppet försvinner. Rädslan och tvånget kommer tillbaka. Känslan i mig blir fel. Får man aldrig vara lycklig? Jag saknar frihet! Snälla låt det inte bli så här igen! / Mary

-

Det är så svårt, så otroligt jobbigt. Jag hatar dessa dagar som blir till skit. Jag vet att jag är friskare men svårt att acceptera faktum. Just nu vet jag inte vad jag vill? Vem är jag? Jag eller den? Utan den vad kommer hända? Så svårt att få in i min lilla gärna. Jag vill kämpa! Men så plötsligt stiger Djävulen fram igen och säger Nej! Du är misslyckad nu får du ta och skärpa dig! Åh just nu vill jag bara försvinna. Jag vill vara jag men ändå inte jag? :(

Ibland måste man ta det stora steget att våga, våga göra det man inte vill men måste. För sitt eget bästa och bli starkare i sig själv! Att hoppas och tror.

En bild på fina vänner i höstas från Varberg.

Att man kan ha sådan ålders skillnad men ändå ha så kul tillsammans och passa så bra ihop. Alla dagar du har stöttat mig och hjälpt mig, att du sa ge inte upp. Alla skratt och tårar. Tack för att du hjälpte mig att våga tro och kämpa!

Jag orkar inte göra något. Är så trött och slö vill bara skita i allt. En gång för alla har jag börjat fatta att dom här åren har jag gjort mig så illa så att biverkningar kommer nu. Jag är en sådan himla glad tjej så det är ingen som ser när jag mår riktigt dåligt. Mina prover visade brister på järn och vita blodkroppar det kommer ta tid. Nu har jag verkligen fattat att min kropp har fått sån stryk, att jag själv Mary har gjort den så illa. Jag höll på att DÖ! Jo jag kunde ha dött men det fattade jag inte då. För jag var inne i min egna lilla värd där ingen kunde stoppa mig. Kom ihåg när jag låg i sjukhussängen och doktorn kände på mina händer och sa till sjuksköterskan lite tyst- ser du hur lila och kalla händer är. Jag tänkte att han tycker jag är tjock fast jag var smal som ett skelett. Kom ihåg när jag skulle ta blod prov och dom fick inte ut något blod. Det gjort så jävlar ont i armen.

Jag åt ingenting jag var till och med rädd för att dricka vatten. Mamma va så ledsen hon ville att jag skulle äta något, sjuksköterskan kom in med två rån jag klarade inte att äta ett enda rån det vara för mycket kalorier (14 k) men det var inte alls mycket men när jag hade chansen till det gick jag och spolade ner kexet i toalettstolen. Kalorier var mitt liv räkna räkna räkna. Och träna var mitt liv springa 1 mil varje dag sit-ups, armhävningar. Armlyft m.m helst 3 pass om dagen. Om jag fick ångest var jag tvungen att springa. I skolan fastade jag, jag la upp mycket mat på taktiken och sen rörde runt lite för att det skulle se ut som att jag hade ätit så att inte kompisarna märkte något. Jag ber er ger er inte in i detta helvete!

Jag hade bara lust att skriva av mig lite.

Tja, hej hopp! Äh à jag kom inte på vad jag skulle säga.
En sak som jag kom och tänka på är att jag älskar verkligen att få brev och skriva till andra är roligast. Det är mera känsla i ett brev tycker jag när man får läsa det i handen än att få ett tråkigt mail, vist mail är smidigt men inte lika kul :)
Dagen idag har varit rätt seg inte hänt så mycket. Jag har mest varit ute i det soliga vädret och längtar faktiskt hem till dom andra.

Ibland måste man ha något att tro på, någon som man vet finns och som man kan be till. Det måste ju finnas något som att man tror på spöken eller Gud eller någon där uppe som man har vid sin sida, som man kan be om hjälp om man mår dåligt. Det finns så himla mycket vi människor kan göra som vi inte vet. Visste ni att vi människor använder bara 10-20% av våran hjärna. Tänk så mycket som vi skulle kunna göra med resten av procenten!

- just nu sitter jag på bussen på väg till Halmstad sedan tåg till Varberg. Känner inte så jätte stor lust att åka till Capio. Men men :) ni alla där andra får ha en fin fin dag!