Att förstå
Jag orkar inte göra något. Är så trött och slö vill bara skita i allt. En gång för alla har jag börjat fatta att dom här åren har jag gjort mig så illa så att biverkningar kommer nu. Jag är en sådan himla glad tjej så det är ingen som ser när jag mår riktigt dåligt. Mina prover visade brister på järn och vita blodkroppar det kommer ta tid. Nu har jag verkligen fattat att min kropp har fått sån stryk, att jag själv Mary har gjort den så illa. Jag höll på att DÖ! Jo jag kunde ha dött men det fattade jag inte då. För jag var inne i min egna lilla värd där ingen kunde stoppa mig. Kom ihåg när jag låg i sjukhussängen och doktorn kände på mina händer och sa till sjuksköterskan lite tyst- ser du hur lila och kalla händer är. Jag tänkte att han tycker jag är tjock fast jag var smal som ett skelett. Kom ihåg när jag skulle ta blod prov och dom fick inte ut något blod. Det gjort så jävlar ont i armen.
Jag åt ingenting jag var till och med rädd för att dricka vatten. Mamma va så ledsen hon ville att jag skulle äta något, sjuksköterskan kom in med två rån jag klarade inte att äta ett enda rån det vara för mycket kalorier (14 k) men det var inte alls mycket men när jag hade chansen till det gick jag och spolade ner kexet i toalettstolen. Kalorier var mitt liv räkna räkna räkna. Och träna var mitt liv springa 1 mil varje dag sit-ups, armhävningar. Armlyft m.m helst 3 pass om dagen. Om jag fick ångest var jag tvungen att springa. I skolan fastade jag, jag la upp mycket mat på taktiken och sen rörde runt lite för att det skulle se ut som att jag hade ätit så att inte kompisarna märkte något. Jag ber er ger er inte in i detta helvete!
Jag hade bara lust att skriva av mig lite.
